Ni är bara för söta. Ända sedan Charles tittade fram har ni kommenterat vem han är mest lik. Det roliga är att ni är väldigt oense. Hälften verkar tycka att han är mest lik mig och hälften tycker Glenn. Nu har vi i och för sig fått höra att vi två också är väldigt lika varandra, så det kanske inte är konstigt att han är lik oss båda, vår lilla guldklimp.
Förresten - var på BVC igår. Vår prins växer och mår bra. Han är nu 57,5 cm lång och väger 4 450 gram, så sköterskan var riktigt nöjd (och vi föräldrar med såklart).
fredagen den 3:e september 2010
onsdagen den 1:e september 2010
Grattis Charles 1 månad
Vår älskling fyller en månad idag. Helt otroligt hur fort tiden går. Grattis på månadsdagen älskling.
I natt var det nära att jag böt bort honom
(OBS!! följande text ska läsas som den humor det är menat) Hade jag kunnat så hade jag nog bytt bort vår son mot vad som helst egentligen. Han hade ätit konstant både från flaska och bröst så han var mätt. Jag hade bytt blöjan så han var torr. Jag la han på mitt bröst så han fick närhet och värme men ändå skulle det sparkas och fäkta med armarna och grymtas i flera timmar. Tess låg lugnt och stilla och sov bredvid oss. När jag till sist började tröttna och få slut på idéer så väckte jag Tess och bad om avlösning. Tror ni inte lillskiten bara slutar sparka och fäkta och bara ligger där och tittar med stora ögon, bara ser gullig ut helt enkelt.
Jag är övertygad om att han gjorde detta med flit.
Efter det så var det lugn segling resten av natten.
Tro nu inte att jag skulle byta bort min son. Detta var bara ett försök till lite humor.
Jag är övertygad om att han gjorde detta med flit.
Efter det så var det lugn segling resten av natten.
Tro nu inte att jag skulle byta bort min son. Detta var bara ett försök till lite humor.
tisdagen den 31:e augusti 2010
Polarn o Pyret
Idag följde Charles med på sin första pressvisning. Han fick nämligen följa med när jag skulle på frukost och visning av Polarn o Pyrets kollektion hösten 2010.Charles låg snällt och sov i vagnen och var inte särskilt intresserad av de snygga kläderna. Hans mamma gillade dem dock betydligt mer. Jag gillar retromönstrena, färgerna och designen samt att många av plaggen är könsneutrala och funkar både på pojkar och flickor.
Det kommer bli svårt att hålla i plånboken i höst. Hade kunnat handla upp halva kollektionen till Charles.
Om du är intresserad av plaggen så kommer en del av kollektionen ut v 39 och en del v 45. Så håll utkik!
Snyggt hösten/vintern 2010.Nu kör vi igen
Det har varit lite dött här på bloggen ett tag. Ber om ursäkt för det. Anledningen till det är tidsbrist samt att jag håller på att arbeta om Spark i magen till en ny fräsch sajt som snart har premiär ...
Både jag och Glenn ska dock försöka uppdatera här oftare. Jag vet att många är nyfikna på vad som händer och jag har mycket jag vet att jag vill skriva om och dela med mig av, så nu börjar jag ta tag i det.
Både jag och Glenn ska dock försöka uppdatera här oftare. Jag vet att många är nyfikna på vad som händer och jag har mycket jag vet att jag vill skriva om och dela med mig av, så nu börjar jag ta tag i det.
tisdagen den 17:e augusti 2010
Mormor och Charles
Här håller Charles mormors hand medan jag byter hans blöja. Tycker att han ser ut att ha det riktigt bra där han ligger :-)
måndagen den 16:e augusti 2010
Charles i skärgården
Charles hängde med mamma och mormor och morfar på en båt i skärgården hela helgen. Det verkade han trivas mycket bra med. Själv var jag ute på min första båtfärd när jag var en vecka gammal, Charles fick dock vänta tills han var två veckor.
fredagen den 13:e augusti 2010
Jag är låst, men lycklig
Vi blir mer och mer till en liten familj. Vi försöker att ta in våra nya roller som mamma och pappa och lära känna vår son.
Tiden går galet snabbt och jag hinner knappt med någonting av allt som jag skulle vilja få gjort. Men det är bara att inse att just nu består mitt liv av att amma, sova, äta och ta en barnvagnspromenad nu och då. Och även om jag visste om detta innan tror jag inte man kan förstå hur det känns förrän man är mitt i det.
Jag tycker att det är riktigt mysigt att ha Charles nära mig många timmar varje dygn samtidigt som det får mig att känna mig låst. Jag har lärt mig att verkligen uppskatta en snabb varm dusch eller en kort tupplur mitt på dagen när Charles också sover.
Glenn gör sitt bästa för att serva mig och ta hand om Charles så mycket han kan, men oftast är det bröstet som han vill ha och då finns det inte mycket Glenn kan göra. Nu vet både han och jag att det här är en övergående fas, om ett tag kommer jag även att börja pumpa ut lite så att jag också får mer egentid för att samla kraft och vara den bästa mamman som jag kan.
Tiden går galet snabbt och jag hinner knappt med någonting av allt som jag skulle vilja få gjort. Men det är bara att inse att just nu består mitt liv av att amma, sova, äta och ta en barnvagnspromenad nu och då. Och även om jag visste om detta innan tror jag inte man kan förstå hur det känns förrän man är mitt i det.
Jag tycker att det är riktigt mysigt att ha Charles nära mig många timmar varje dygn samtidigt som det får mig att känna mig låst. Jag har lärt mig att verkligen uppskatta en snabb varm dusch eller en kort tupplur mitt på dagen när Charles också sover.
Glenn gör sitt bästa för att serva mig och ta hand om Charles så mycket han kan, men oftast är det bröstet som han vill ha och då finns det inte mycket Glenn kan göra. Nu vet både han och jag att det här är en övergående fas, om ett tag kommer jag även att börja pumpa ut lite så att jag också får mer egentid för att samla kraft och vara den bästa mamman som jag kan.
söndagen den 8:e augusti 2010
Förlossningen - Charles ankomst
För en vecka sedan föddes Charles. Här är berättelsen om min förlossning. Jag beskriver den precis så som jag upplevde den, om någon är känslig för detaljer får man hoppa över att läsa den. Varsågoda:
I hela mitt liv har jag varit rädd för att föda barn, men när jag blev gravid försvann den rädslan. Istället blev jag intresserad och nyfiken på hur min förlossning skulle gå till. Jag hade under min graviditet läst mängder av förlossningsberättelser och tittat på förlossningsprogram på tv. Oavsett hur förlossningarna såg ut, om de var jobbiga eller lätta, visste jag att min inte skulle vara på samma sätt. Vi är alla olika och vi upplever våra förlossningar olika.
Lördagen den 31 juli kände jag mig under eftermiddagen lite konstig i kroppen. Jag hade inte ont och hade inga värkar, det var bara en annorlunda känsla som fick mig att avboka kvällens aktivitet och istället stanna hemma. Jag hade ju trots allt gått över tiden med fyra dagar så jag hoppades såklart att den annorlunda känslan innebar att förlossningen var inom räckhåll, men jag vågade ändå inte tro att så var fallet.
På kvällen hade jag lite rosafärgade flytningar som under natten ökade i rödhet. Jag sov oroligt men hade inte ont.
Jag vaknade tidigt på söndagsmorgonen den 1 augusti. Vid halv sex var jag hungrig och åt yoghurt med müsli samtidigt som jag låg i soffan och kollade på några Grey´s Anatomy-avsnitt. Under tiden jag låg där började jag få värkar som ökade i styrka. Vid sju gick jag in och väckte Glenn för att han skulle hjälpa mig på med Tensapparaten på ryggen. Dessutom hade jag mer blod som kom så Glenn ringde in till förlossningen. Värkarna var rätt täta men oregelbundna i styrka och längd.
På Danderyd sa barnmorskan i telefon att blödningarna i kombination med värkarna var ett tecken på att förlossningen kunde vara igång. Hon sa att jag skulle vila och så hoppades hon på att det hela skulle öka och inte avta.
Jag låg kvar i soffan hela förmiddagen och hade Tensapparaten på. Glenn serverade lite Alvedon och jag övade på att Profylaxandas när värkarna kom. När det var dags för lunch gick Glenn och handlade en spenatpaj till mig och sedan gick han själv ut på stan för att äta. Vi var båda fortfarande väldigt lugna.
Efter lunch började en del av mina värkar kännas betydligt mer. Jag tröttnade lite på Tensapparaten och tog istället en lång varm dusch och därefter gick jag och la mig. Glenn timade värkarna som låg på runt fyra stycken på 11 minuter och var mellan 35 och 75 sekunder långa. På nytt ringde vi till Danderyd och efter det att barnmorskan hade hört mig kvida lite i telefon sa de att vi var välkomna in. Klockan var nu strax efter tre.
Glenn lastade in våra väskor och barnbilstolen i bilen innan han hjälpte in mig och min Tensapparat. Jag tyckte det skulle bli skönt att åka in för att få en koll och se hur långt jag hade kommit. Jag var fortfarande inställd på att jag nog skulle få åka hem igen även om värkarna i bilen gjorde rejält ont.
Glenn tyckte att vi skulle gissa hur långt jag hade öppnat mig. Glenn trodde 3-4 cm, men jag var riktigt negativ och trodde inte ens att livmoderhalstappen var utplånad. Jag ville hellre bli positivt överraskad av att jag hade öppnat mig mer än att jag skulle bli besviken över motsatsen.
Inne på BB fick jag ett par värkar medan undersköterskan skulle skriva in oss och ta mitt blodtryck. Jag blev inskriven strax innan klockan 17 på eftermiddagen. Efter en stund kom barnmorskan Åsa in och undersökte mig. När hon tryckte utanpå magen tyckte hon att huvudet fortfarande var rätt högt upp, men när hon stack in fingrarna för att se hur mycket jag var öppnad och sa "oj då" förstod hon varför. Över bebisens huvud hade det skapats en rejäl vattenbubbla vilket gjorde att huvudet inte kunde komma ner så långt. Åsa sa att vi skulle vara beredda på att vattnet kunde gå när som helst då hinnan var rejält spänd.
Både jag och Glenn hade dessutom fel i våra gissningar. Jag var öppnad 10 cm!!! När Åsa sa det började mina tårar att rinna. Jag var så oerhört lättad av att höra det. Det jag längtat efter så länge var inom räckhåll.
I mitt förlossningsbrev hade jag skrivit att jag anser mig själv ha en låg smärttröskel, men det tyckte Åsa att jag kunde ändra på då jag hade klarat av hela öppningsfasen hemma utan mer smärtlindring än alvedon och Tens. Jag hade innan förlossningen bestämt mig för att jag ville ha epidural, men undersköterskan Linda sa att den gör mest nytta under öppningsfasen, så det var inte så stor mening för mig att få den. Istället fick jag lustgas. Lustgasen ska ta udden av värkarna, men jag tyckte inte att den gav särskilt mycket effekt, det var bara några gånger som jag kände mig lite groggy. Däremot hjälpte lustgasen mig att fokusera på att ta djupa andetag och inte tänka på värken.
Det gjorde rejält ont i ryggslutet under värkarna och barnmorskan föreslog att vi skulle testa sterila kvaddlar. Jag var emot dem innan då de ska göra fruktansvärt ont i 20-30 sekunder men sedan vara effektiva. (Jag har dock hört många som inte känner någon skillnad av dem.) Det var inga andra smärtlindringsalternativ som erbjöds så jag bestämde mig för att testa. De satte in det sterila vattnet i ryggen genom två små nålar under en värk för att det skulle kännas så lite som möjligt. Det gjorde rejält ont i runt 10 sekunder och sedan kändes allt som vanligt. Jag kände absolut ingen skillnad på värkarna, det gjorde minst lika ont som innan och min uppfattning är att jag lika gärna kunde ha struntat i kvaddlarna.
Strax efter klockan sju på kvällen fick jag en värk som kändes annorlunda. Först trodde jag att jag skulle bajsa och kissa på mig. Värken efter som var likadan tryckte på ännu mer neråt. Jag hörde själv hur mitt skrik i lustgasmasken ändrade karaktär. I det här läget stod jag upp och lutade mig fram på en saccosäck som låg på sängen. I värkarna fick jag en impuls av att trycka rumpan neråt och bakåt som att jag skulle sätta mig. Enligt Glenn gick jag även upp på tå som för att ta sats, men det kommer jag själv inte ihåg. Undersköterskan märkte att mina värkar ändrade karaktär och jag fick lägga mig på sängen igen och barnmorskan kom in för att göra en ny undersökning. Den här gången sprack hinnan och för ett ögonblick drog jag en djup suck då så mycket spänning lossnade när vattnet rann ut.
Vattnet gick 19:20 och krystningsvärkarna var i full gång. Jag fick sluta med lustgasen då jag ändå inte andades i den längre utan bara skrek ner i den.
Jag förstod aldrig att jag hade kommit så långt i förlossningsförloppet. Men så säger Åsa att snart kommer vi att få träffa vårt barn och då förstår jag att det börjar närma sig.
Jag får byta position ett par gånger, och varje gång var lika jobbig då jag fick en värk mittemellan bytena varje gång. Till slut hamnade jag i gynställning och de sista krystningarna tog fart.
Det var oerhört uppmuntrande att höra Åsa säga att vår bebis har hår på huvudet, för då förstod jag att han var långt nere. Även Glenn som stod vid mitt huvud konstaterade att han såg hårtufsen. Att krysta ut huvudet var inte särskilt kul, det sved och gjorde ont. Halvvägs ut sa Åsa att nu signalerar bebisen att den vill komma ut. Då blev jag lite rädd men samtidigt peppad. Jag tog i allt jag kunde och när huvudet var ute tittade jag ner och fick ordentligt med energi för att trycka ut resten av kroppen i efterföljande värk. Barnmorskan sa att Charles höll fast sig i navelsträngen med ena handen samtidigt som han kom ut. Därefter blev både jag och barnmorskan förvånade när moderkakan gled ut direkt efter bebisen.
Att få upp sin hostande och skrikande bebis på magen för första gången är obeskrivligt. Jag tänker inte ens försöka. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det var så overkligt att den här söta lilla pojken nyss hade bott inne i min mage och nu var en människa. Min och Glenns bebis. Vår lilla prins.
Klockan 20:16 söndagen den 1 augusti 2010 föddes således min och Glenns son. Vår Charles.
Jag kände att jag sprack under förlossningen så när barnmorskan sa att hon skulle ge mig bedövningssprutor och sedan sy blev jag inte särskilt förvånad. Av någon anledning var jag mer rädd för att spricka och sy än för själva förlossningen (både innan och under), och visst gjorde det lite ont, men jag tror att jag var mer rädd för det hela och därför spände mig än att det faktiskt gjorde ont. Jag sprack trots allt inte så mycket (enligt barnmorskan), det krävdes sex enkelstygn och två stygn på ett ställe.
I efterhand är min uppfattning att förlossningen gick snabbare än vad jag trodde att den skulle göra. Jag blev flera gånger överraskad över att jag var längre gången än vad jag trodde. Jag är dessutom stolt över mig själv som klarade av förlossningen med endast alvedon och Tens hemma och sedan lustgas inne på BB. De satte visserligen två sterila kvaddlar i ryggen, men jag kände ingen skillnad av dem. Jag klarar av mer än vad jag tror.
Förlossningen gjorde ondare än vad jag trodde, men jag klarade av smärtan och det har gjort mig starkare som person. Att ge ifrån sig skrik som jag inte ens visste att jag hade inom mig, att totalt strunta i om jag kissar eller bajsar på mig inför de andra och att vara så totalt i nuet är en annorlunda och häftig upplevelse.
Om jag skulle göra det igen? Ja, det tror jag. Jag hoppas att jag kommer kunna bli gravid igen och få fler underbara barn. Men inte än på ett tag. Och nästa gång vet jag att jag kommer bli nervös över att min nästa graviditet och förlossning inte kommer att bli lika bra som den här. Jag är oerhört nöjd över hur min kropp har hanterat och anpassat sig efter förutsättningarna som råder.
I slutändan är en graviditet och förlossning värt allt, för du har fått världens största skatt.
Charles, jag älskar dig mer än allt.
I hela mitt liv har jag varit rädd för att föda barn, men när jag blev gravid försvann den rädslan. Istället blev jag intresserad och nyfiken på hur min förlossning skulle gå till. Jag hade under min graviditet läst mängder av förlossningsberättelser och tittat på förlossningsprogram på tv. Oavsett hur förlossningarna såg ut, om de var jobbiga eller lätta, visste jag att min inte skulle vara på samma sätt. Vi är alla olika och vi upplever våra förlossningar olika.
Lördagen den 31 juli kände jag mig under eftermiddagen lite konstig i kroppen. Jag hade inte ont och hade inga värkar, det var bara en annorlunda känsla som fick mig att avboka kvällens aktivitet och istället stanna hemma. Jag hade ju trots allt gått över tiden med fyra dagar så jag hoppades såklart att den annorlunda känslan innebar att förlossningen var inom räckhåll, men jag vågade ändå inte tro att så var fallet.
På kvällen hade jag lite rosafärgade flytningar som under natten ökade i rödhet. Jag sov oroligt men hade inte ont.
Jag vaknade tidigt på söndagsmorgonen den 1 augusti. Vid halv sex var jag hungrig och åt yoghurt med müsli samtidigt som jag låg i soffan och kollade på några Grey´s Anatomy-avsnitt. Under tiden jag låg där började jag få värkar som ökade i styrka. Vid sju gick jag in och väckte Glenn för att han skulle hjälpa mig på med Tensapparaten på ryggen. Dessutom hade jag mer blod som kom så Glenn ringde in till förlossningen. Värkarna var rätt täta men oregelbundna i styrka och längd.
På Danderyd sa barnmorskan i telefon att blödningarna i kombination med värkarna var ett tecken på att förlossningen kunde vara igång. Hon sa att jag skulle vila och så hoppades hon på att det hela skulle öka och inte avta.
Jag låg kvar i soffan hela förmiddagen och hade Tensapparaten på. Glenn serverade lite Alvedon och jag övade på att Profylaxandas när värkarna kom. När det var dags för lunch gick Glenn och handlade en spenatpaj till mig och sedan gick han själv ut på stan för att äta. Vi var båda fortfarande väldigt lugna.
Efter lunch började en del av mina värkar kännas betydligt mer. Jag tröttnade lite på Tensapparaten och tog istället en lång varm dusch och därefter gick jag och la mig. Glenn timade värkarna som låg på runt fyra stycken på 11 minuter och var mellan 35 och 75 sekunder långa. På nytt ringde vi till Danderyd och efter det att barnmorskan hade hört mig kvida lite i telefon sa de att vi var välkomna in. Klockan var nu strax efter tre.
Glenn lastade in våra väskor och barnbilstolen i bilen innan han hjälpte in mig och min Tensapparat. Jag tyckte det skulle bli skönt att åka in för att få en koll och se hur långt jag hade kommit. Jag var fortfarande inställd på att jag nog skulle få åka hem igen även om värkarna i bilen gjorde rejält ont.
Glenn tyckte att vi skulle gissa hur långt jag hade öppnat mig. Glenn trodde 3-4 cm, men jag var riktigt negativ och trodde inte ens att livmoderhalstappen var utplånad. Jag ville hellre bli positivt överraskad av att jag hade öppnat mig mer än att jag skulle bli besviken över motsatsen.
Inne på BB fick jag ett par värkar medan undersköterskan skulle skriva in oss och ta mitt blodtryck. Jag blev inskriven strax innan klockan 17 på eftermiddagen. Efter en stund kom barnmorskan Åsa in och undersökte mig. När hon tryckte utanpå magen tyckte hon att huvudet fortfarande var rätt högt upp, men när hon stack in fingrarna för att se hur mycket jag var öppnad och sa "oj då" förstod hon varför. Över bebisens huvud hade det skapats en rejäl vattenbubbla vilket gjorde att huvudet inte kunde komma ner så långt. Åsa sa att vi skulle vara beredda på att vattnet kunde gå när som helst då hinnan var rejält spänd.
Både jag och Glenn hade dessutom fel i våra gissningar. Jag var öppnad 10 cm!!! När Åsa sa det började mina tårar att rinna. Jag var så oerhört lättad av att höra det. Det jag längtat efter så länge var inom räckhåll.
I mitt förlossningsbrev hade jag skrivit att jag anser mig själv ha en låg smärttröskel, men det tyckte Åsa att jag kunde ändra på då jag hade klarat av hela öppningsfasen hemma utan mer smärtlindring än alvedon och Tens. Jag hade innan förlossningen bestämt mig för att jag ville ha epidural, men undersköterskan Linda sa att den gör mest nytta under öppningsfasen, så det var inte så stor mening för mig att få den. Istället fick jag lustgas. Lustgasen ska ta udden av värkarna, men jag tyckte inte att den gav särskilt mycket effekt, det var bara några gånger som jag kände mig lite groggy. Däremot hjälpte lustgasen mig att fokusera på att ta djupa andetag och inte tänka på värken.
Det gjorde rejält ont i ryggslutet under värkarna och barnmorskan föreslog att vi skulle testa sterila kvaddlar. Jag var emot dem innan då de ska göra fruktansvärt ont i 20-30 sekunder men sedan vara effektiva. (Jag har dock hört många som inte känner någon skillnad av dem.) Det var inga andra smärtlindringsalternativ som erbjöds så jag bestämde mig för att testa. De satte in det sterila vattnet i ryggen genom två små nålar under en värk för att det skulle kännas så lite som möjligt. Det gjorde rejält ont i runt 10 sekunder och sedan kändes allt som vanligt. Jag kände absolut ingen skillnad på värkarna, det gjorde minst lika ont som innan och min uppfattning är att jag lika gärna kunde ha struntat i kvaddlarna.
Strax efter klockan sju på kvällen fick jag en värk som kändes annorlunda. Först trodde jag att jag skulle bajsa och kissa på mig. Värken efter som var likadan tryckte på ännu mer neråt. Jag hörde själv hur mitt skrik i lustgasmasken ändrade karaktär. I det här läget stod jag upp och lutade mig fram på en saccosäck som låg på sängen. I värkarna fick jag en impuls av att trycka rumpan neråt och bakåt som att jag skulle sätta mig. Enligt Glenn gick jag även upp på tå som för att ta sats, men det kommer jag själv inte ihåg. Undersköterskan märkte att mina värkar ändrade karaktär och jag fick lägga mig på sängen igen och barnmorskan kom in för att göra en ny undersökning. Den här gången sprack hinnan och för ett ögonblick drog jag en djup suck då så mycket spänning lossnade när vattnet rann ut.
Vattnet gick 19:20 och krystningsvärkarna var i full gång. Jag fick sluta med lustgasen då jag ändå inte andades i den längre utan bara skrek ner i den.
Jag förstod aldrig att jag hade kommit så långt i förlossningsförloppet. Men så säger Åsa att snart kommer vi att få träffa vårt barn och då förstår jag att det börjar närma sig.
Jag får byta position ett par gånger, och varje gång var lika jobbig då jag fick en värk mittemellan bytena varje gång. Till slut hamnade jag i gynställning och de sista krystningarna tog fart.
Det var oerhört uppmuntrande att höra Åsa säga att vår bebis har hår på huvudet, för då förstod jag att han var långt nere. Även Glenn som stod vid mitt huvud konstaterade att han såg hårtufsen. Att krysta ut huvudet var inte särskilt kul, det sved och gjorde ont. Halvvägs ut sa Åsa att nu signalerar bebisen att den vill komma ut. Då blev jag lite rädd men samtidigt peppad. Jag tog i allt jag kunde och när huvudet var ute tittade jag ner och fick ordentligt med energi för att trycka ut resten av kroppen i efterföljande värk. Barnmorskan sa att Charles höll fast sig i navelsträngen med ena handen samtidigt som han kom ut. Därefter blev både jag och barnmorskan förvånade när moderkakan gled ut direkt efter bebisen.
Att få upp sin hostande och skrikande bebis på magen för första gången är obeskrivligt. Jag tänker inte ens försöka. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det var så overkligt att den här söta lilla pojken nyss hade bott inne i min mage och nu var en människa. Min och Glenns bebis. Vår lilla prins.
Klockan 20:16 söndagen den 1 augusti 2010 föddes således min och Glenns son. Vår Charles.
Jag kände att jag sprack under förlossningen så när barnmorskan sa att hon skulle ge mig bedövningssprutor och sedan sy blev jag inte särskilt förvånad. Av någon anledning var jag mer rädd för att spricka och sy än för själva förlossningen (både innan och under), och visst gjorde det lite ont, men jag tror att jag var mer rädd för det hela och därför spände mig än att det faktiskt gjorde ont. Jag sprack trots allt inte så mycket (enligt barnmorskan), det krävdes sex enkelstygn och två stygn på ett ställe.
I efterhand är min uppfattning att förlossningen gick snabbare än vad jag trodde att den skulle göra. Jag blev flera gånger överraskad över att jag var längre gången än vad jag trodde. Jag är dessutom stolt över mig själv som klarade av förlossningen med endast alvedon och Tens hemma och sedan lustgas inne på BB. De satte visserligen två sterila kvaddlar i ryggen, men jag kände ingen skillnad av dem. Jag klarar av mer än vad jag tror.
Förlossningen gjorde ondare än vad jag trodde, men jag klarade av smärtan och det har gjort mig starkare som person. Att ge ifrån sig skrik som jag inte ens visste att jag hade inom mig, att totalt strunta i om jag kissar eller bajsar på mig inför de andra och att vara så totalt i nuet är en annorlunda och häftig upplevelse.
Om jag skulle göra det igen? Ja, det tror jag. Jag hoppas att jag kommer kunna bli gravid igen och få fler underbara barn. Men inte än på ett tag. Och nästa gång vet jag att jag kommer bli nervös över att min nästa graviditet och förlossning inte kommer att bli lika bra som den här. Jag är oerhört nöjd över hur min kropp har hanterat och anpassat sig efter förutsättningarna som råder.
I slutändan är en graviditet och förlossning värt allt, för du har fått världens största skatt.
Charles, jag älskar dig mer än allt.
torsdagen den 5:e augusti 2010
Återbesöket
Gick bra. Han hade redan gått upp 200 Gram, vilket innebär gott betyg till Tess och hennes ammning dynget runt.
Återbesök för Charles
I dag så är det dags för ett återbesök för Charles. Det blir hos MamaMia där vi gick under graviditeten. Och i nästa vecka så har vi bokat in ett besök hos BVC. Han börjar bli uppbokad min son minsann.
onsdagen den 4:e augusti 2010
Låg smärttröskel?? Skulle inte tro det
Latensfasen. I lördags kände Tess att det kändes lite annorlunda i de nedre regionerna. Hon kunde inte riktigt beskriva det om vi skojade, som så många gånger förut, att nu är han på gång.
Natten flöt på ganska bra, typiskt mig så lyckades jag pricka in den natten med att vara upp liiite för sent. Tess väckte mig runt kl 7 och sa att det var lite blod i urinet och att hon hade lite kraftigare sammandragningar Jag ringde förlossningen som meddelade att det var fullt naturligt att det kom lite blod i samband med sammandragningar/värkar. Jag klev upp och vi åt frukost.
Efter lunchen så satte jag på Tess vår tensapparat och den satt sedan på nästan ända fram till krystarbetet. Värkarna var då lite kraftigare men bara för några sekunder. Vi ringde förlossningen en gång till och meddelade att värkarna hade satt igång och att de skulle ha oss i åtanke. Barnmorskan fick även prata med Tess som meddelade att det var inga problem med att stanna hemma ett tag till.
Lite senare på eftermiddagen så började värkarna stegra sig lite så jag kände att det var en bra ide att packa klart vår väska. Charles väska hade varit klar i veckor men våra kläder och mat hade inte packats ännu. När det var klart så gick Tess och tog en varm dusch och sen gick hon och la sig. Det var ungefär då vi började klocka värkarna med hjälp av varktimer.se. Något som jag verkligen kan rekommendera för de som har tillgång till en bärbardator eller en Iphone. När värkarna började tätna till och Tess fick ondare och ondare så bestämde jag att jag skulle ringa in iaf. Man har ju hört att det kan ta ett tag att komma fram och att hitta en plats. Vi sa att om det skickar hem oss så får de göra det men då har vi iaf fått en koll. Värkarna var drygt 4 st på 11 min, den längsta 1.30 och den kortaste 38 sek.
Efter ett par minuter i kö, man förväntar sig inte att det ska vara kö men det var det iaf, och två värkar så kom vi fram och Barnmorskan fick prata med Tess eller det var inte så mkt ett samtal utan mer frågor och mmm-ande svar från Tess. De tyckte iaf att vi skulle komma in. Vi packade ihop i lugn och ro och begav oss i väg. I bilen så ville jag slå vad om hur långt öppen hon var. Jag gissade på 3-4 och Tess gissade på att livmoderstappen säkert inte ens var utplånad och att vi skulle få åka hem igen.
Väl på plats så fick i snabbt ett rum och en sköterska som tog blodtryck och ett kissprov. De kopplade även upp Tess till en monitor som mätte hjärtljud och värkar. Vår barnmorska Åsa (som för övrigt var helt suverän, liksom all personal på Danderydssjukhus, stort tack till samtliga) och gjorde första undersökningen så tittade hon upp på Tess och sa ojdå (ett tips till alla barnmorskor, ojdå är inte ett bra ord följt av en lite paus) för att sen säga "du är fullt öppen". Tess fick en lite tår i ögat av lättnad då vi båda var rädda att vi var tvungna att åka hem igen. Nästa sak Åsa frågade kommenterade var" Skrev inte du att hade en låg smärttröskel" något som Tess hade skrivit i förlossningbrevet. "Det gäller nog inte längre skulle jag tro" avslutade hon med. Tess hade lyckats gå igenom hela latensfasen hemma utan mer än några alvedon och en tensapparat. Att hon var stark det visst jag redan men inte in min vildaste fantasi kunde jag tro detta. Hon är en underbar kvinna min fru om det var någon som trodde annorlunda...
Natten flöt på ganska bra, typiskt mig så lyckades jag pricka in den natten med att vara upp liiite för sent. Tess väckte mig runt kl 7 och sa att det var lite blod i urinet och att hon hade lite kraftigare sammandragningar Jag ringde förlossningen som meddelade att det var fullt naturligt att det kom lite blod i samband med sammandragningar/värkar. Jag klev upp och vi åt frukost.
Efter lunchen så satte jag på Tess vår tensapparat och den satt sedan på nästan ända fram till krystarbetet. Värkarna var då lite kraftigare men bara för några sekunder. Vi ringde förlossningen en gång till och meddelade att värkarna hade satt igång och att de skulle ha oss i åtanke. Barnmorskan fick även prata med Tess som meddelade att det var inga problem med att stanna hemma ett tag till.
Lite senare på eftermiddagen så började värkarna stegra sig lite så jag kände att det var en bra ide att packa klart vår väska. Charles väska hade varit klar i veckor men våra kläder och mat hade inte packats ännu. När det var klart så gick Tess och tog en varm dusch och sen gick hon och la sig. Det var ungefär då vi började klocka värkarna med hjälp av varktimer.se. Något som jag verkligen kan rekommendera för de som har tillgång till en bärbardator eller en Iphone. När värkarna började tätna till och Tess fick ondare och ondare så bestämde jag att jag skulle ringa in iaf. Man har ju hört att det kan ta ett tag att komma fram och att hitta en plats. Vi sa att om det skickar hem oss så får de göra det men då har vi iaf fått en koll. Värkarna var drygt 4 st på 11 min, den längsta 1.30 och den kortaste 38 sek.
Efter ett par minuter i kö, man förväntar sig inte att det ska vara kö men det var det iaf, och två värkar så kom vi fram och Barnmorskan fick prata med Tess eller det var inte så mkt ett samtal utan mer frågor och mmm-ande svar från Tess. De tyckte iaf att vi skulle komma in. Vi packade ihop i lugn och ro och begav oss i väg. I bilen så ville jag slå vad om hur långt öppen hon var. Jag gissade på 3-4 och Tess gissade på att livmoderstappen säkert inte ens var utplånad och att vi skulle få åka hem igen.
Väl på plats så fick i snabbt ett rum och en sköterska som tog blodtryck och ett kissprov. De kopplade även upp Tess till en monitor som mätte hjärtljud och värkar. Vår barnmorska Åsa (som för övrigt var helt suverän, liksom all personal på Danderydssjukhus, stort tack till samtliga) och gjorde första undersökningen så tittade hon upp på Tess och sa ojdå (ett tips till alla barnmorskor, ojdå är inte ett bra ord följt av en lite paus) för att sen säga "du är fullt öppen". Tess fick en lite tår i ögat av lättnad då vi båda var rädda att vi var tvungna att åka hem igen. Nästa sak Åsa frågade kommenterade var" Skrev inte du att hade en låg smärttröskel" något som Tess hade skrivit i förlossningbrevet. "Det gäller nog inte längre skulle jag tro" avslutade hon med. Tess hade lyckats gå igenom hela latensfasen hemma utan mer än några alvedon och en tensapparat. Att hon var stark det visst jag redan men inte in min vildaste fantasi kunde jag tro detta. Hon är en underbar kvinna min fru om det var någon som trodde annorlunda...
måndagen den 2:e augusti 2010
Sent ska syndaren vakna
Mina vänner jag vill börja med att berätta att Charles äntligen har kommit till världen. Den 1 Aug kl 20.16 så såg vår son dagens...ehh..regn. 3620 gram och 50 cm lång.
Både jag och Terese har varit lite frånvarade på bloggen och det är väl egentligen för att vi inte vill vara de som gnäller över att inget händer.
Tess har mått bra och varit väldigt mobil hela vägen fram tills det var dags. Det har varit tungt mentalt att inte veta när det skulle komma igång och den lilla oron över att det skulle gå hela vägen till att bli igång satt.
Nu slapp vi det som bra är. Jag tänker inte berätta om hela förlossningen i det här inlägget utan väljer att dela upp det lite. Dels för att det finns mycket att berätta och för att jag vill att Tess ska få vara med. Hon ligger just nu och försöker "toppfylla" vår son med bröstmjölk :)
Kan säga att det känns helt overkligt att se och hålla sitt barn för första gången. Ord kan inte beskriva ALLA känslor som kommer över en. Jag tror inte jag gråtit av lycka så mycket någonsin som jag har gjort det senaste dygnet.
Snart kommer hela skedet i bloggform. Tills dess. Kram från Glenn, Terese och Charles
Både jag och Terese har varit lite frånvarade på bloggen och det är väl egentligen för att vi inte vill vara de som gnäller över att inget händer.
Tess har mått bra och varit väldigt mobil hela vägen fram tills det var dags. Det har varit tungt mentalt att inte veta när det skulle komma igång och den lilla oron över att det skulle gå hela vägen till att bli igång satt.
Nu slapp vi det som bra är. Jag tänker inte berätta om hela förlossningen i det här inlägget utan väljer att dela upp det lite. Dels för att det finns mycket att berätta och för att jag vill att Tess ska få vara med. Hon ligger just nu och försöker "toppfylla" vår son med bröstmjölk :)
Kan säga att det känns helt overkligt att se och hålla sitt barn för första gången. Ord kan inte beskriva ALLA känslor som kommer över en. Jag tror inte jag gråtit av lycka så mycket någonsin som jag har gjort det senaste dygnet.
Snart kommer hela skedet i bloggform. Tills dess. Kram från Glenn, Terese och Charles
fredagen den 30:e juli 2010
Gravidsimning
Igår var jag och min mamma och simmade. Riktigt härligt. Idag får jag hitta på något annat för att fördriva tiden. Jag försöker att inte bara gå och vänta, men det är svårt att låta bli. Varje morgon och varje kväll hinner jag tänka "undra om det är nu det kommer sätta igång".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
